Artikel införd i

HELSINGBORGS DAGBLAD

1992-07-31

ATT HÄNFÖRAS av Varieté Vauduvill är en ceremoni fylld av kärlek skriver Åke Sandstedt i denna artikel om det ambulenta gycklarföljet och dess speciella genre.

Jag vet att vårt västerländska välstånd till väsentlig del bygger på förändringens princip, att det gamla oupphörligt ersätts av något nytt. Till skillnad från andra kulturer, som upphöjer forntiden till ett ideal och som genom eviga omtagningar söker rekonstruera det flydda, framhäver vi alltså förnyelsen och utvecklingen som det viktiga och fundamentala. Utan att romantisera andra kulturer kan jag ibland känna oro över hur vi identifierar oss och vårt välbefinnande med den framrusande tidens alla växlingar.

Jag tror att detta är en av anledningarna till att ceremonierna tjusar mig.

Förmodligen är dessa nämligen ett av de främsta sätten att hejda tidens gång. I det ögonblick en ceremoni utförs förflyttas deltagarna till det tillfälle då handlingen första gången utfördes. Det är i den återkommande akten, i riten, som det uppenbaras vad tidigare generationer upplevt före oss.

Vi blir på en och samma gång en del av det forna och av nuet; på ett enastående sätt upphör tidsbegreppet att gälla. Och på samma sätt som ceremonierna med en oerhörd konsekvens upprepar bestämda handlingar och därmed låter oss betrakta oss själva ur ett tidlöst perspektiv, gör även konsten det.

Kanske är det en av dess viktigare uppgifter. att hejda flödet, frysa ögonblicket, för att förklara och uppenbara. De må vara litteratur, musik, måleri, dans eller akrobatik; i allt väsentligt gäller att förevisa hur ingenting i grunden har förändrats. Jag förmodar att mycket av min kärlek till Varité Vauduvill har sin grund i detta. För i det ögonblick jag träder in i deras tält -ja kanske redan innan dess, då musiken och välkomsttalet hörs - möter jag en värld som innehåller såväl det ceremoniella som det. konstnärligt högstående och jag känner omedelbart ett lugn och en spontant lycka över att få erfara allt det välbekanta.

I de föreställningar som jag under en tioårsperiod haft glädjen att uppleva en gång per sommar, uppvisas en skicklighet och en professionalism som inger trygghet och som på ett omedelbart sätt reducerar världen utanför tältet till något oväsentligt och försumbart. Ändå är det knappast med några revolutionerande konster som varitémedlemmarna fångar min och andras uppmärksamhet. Tvärtom är det i själva verket enkla, beprövade medel som används och, efter vad jag kan förstå, alltid med en förankring i den hundraåriga varitétradition som vauduvillarna representerar.

Liksom i sagans värld är rollfigurerna naturligtvis enkla, aldrig sammansatta och svårgripbara och jag finner en tillfredsställelse i detta att se kvinnor vara kvinnor; fala, rävaktiga, förföriska och män vara män; starka, okuvliga, övermodiga.

Men det är den utsökta komiken jag framför allt faller för.

Den milda ironi med vilken bröderna Bonanza, mister Mini, Jutta och andra leker med sig själva är fulländad och även om driften många gånger är ett fasansfullt nålstick, finns i varitésällskapets gyckel en sannskyldig värme.

Aldrig har jag som under dessa föreställningar varit mera övertygad om att ironin också kan vara en enastående kärleksförklaring. I varje varitémedlems öga finns ständigt en glimt av lek och lust. Inte ens vid eldslukeriet eller lindansandet, eller några av de andra "attraktionerna av yppersta klass" förekommer det allvar som många av oss tyngs av. Min blyghet och reserverade livshållning försvinner och flera gånger kommer jag på mig att skratta med den tygellöshet som bara dårar annars tilläts giva. Paradoxalt nog är just detta utanförståendeskap, som ju humorn manifesterar, en av förklaringarna till den gemenskap tältet många gånger fylls av.

För i den stund varitémedlemmarna stiger ur sina roller för att gyckla med sig själva och sin genre är det samtidigt som om de satte sig bland oss andra och skrattade och betraktade sig med den storögdhet och fascination som vi andra gör och att vi alla, publik som varitéfolk, så blir en del av den glädje och kärlek som genomsyrar föreställningarna.

Det är, vill jag säga med de här orden, en upplevelse att ur den vardagliga verklighet, där vi annars framlever våra liv, se kvalificerad konst växa fram.

I variténs klädedräkter utför vanliga köttsliga bjärebor sådana konster att de höjer sig över sig själva - ett av konstens absoluta adelsmärken - och låter oss betrakta dem, oss själva och vårt svenska välstånd ur ett annorlunda perspektiv.

Att hänföras av Varité Vauduvill är därför en paus, ett avbrott och en vila. Det är en ceremoni fylld av kärlek, konst och tidlös humor, vilken står den framrusande tidens alla växlingar emot.