"Jag minns så väl den första gången jag upplevde Orlando Curioso:
Varieté Wunderbar hade kommit till stan och vi var där hela familjen. Omedelbart efter Fakiren Johansson kommer en frackklädd man in på scenen och spänner ögonen i publiken. "Åh, det är ju DEN SVARTE FRÅN RANARP", viskade min mor andäktigt till tant Ellen som genast svimmade av ren salighet. Det var bara början. Orlando gjorde en magisk gest med sin vänstra hand - genast dånade musikhandlare Bengtssons dotter som satt nära till på andra bänk. En trollstav tecknade en cirkel i luften - systrarna Gummesson längst fram och ett fruntimmer strax bakom flämtade till, himlade med ögonen och föll ihop. Orlando tog ett steg framåt, pekade med ett hårigt finger på publiken och sa med sin vackra baryton "AHA!"
Nu slapp det lös: Ur alla kvinnliga strupar kom en suck som närmast liknade ett Tarzanvrål, armarna slog ut som kortslutna semaforer; de kippade efter luft och sjönk avsvimmade till golvet.
Det blev full cirkus i tältet - vi barn grät, männen skrek på polis och tumlade omkring bland de fallna kvinnorna, pastor Jansson talade i tungor och Jönssons mops kissade i borgmästarens hatt. Att Orlando i takt med antalet avsvimmade damer fyllde scenen med framtrollade kaniner kunde inte lugna de upprörda karlarna. De störtade gallskrikande om varandra.
Se det var en förtrollad kväll, ett magiskt minne från flydda dagar".
Ur "Från Mandrake till Maxon - trollkarlar jag mött"
av Börje Bruch