Recension i Kvällsposten 23/11 2001

Vauduvill - en poetisk varieté

Sju år gammal upplevde jag Varieté Vauduvill för första gången. I småstadens hembygdspark lyste sommarhimlen i strimmor mellan träden. Det färgglada tältet låg som en förväxt svamp i gräset. Jag minns pirret i magen inför det nästan overkliga. Stämningen i parken var spännande och lite farlig.
Det skulle komma att bli flera återseenden med Vauduvill för min del. Varje gång infann sig samma nervkänsla i kroppen, som handlade om en fascination inför det något galna artisteriet. Det berörde mig djupt; dofterna och de sminkade ansiktena, musiken och de energiska ropen. I detta rymdes en slags längtan.
Efter många år är Varieté Vauduvill nu tillbaka. Föreställningen i Malmö presenteras utan cirkustält, vilket kan tyckas lite sorgligt. Men den intensiva närvaron finns där som alltid, som en rök som går mellan publiken och artisterna.
Vauduvill kan inte beskrivas och bör absolut inte definieras. Att försöka mota in det märkvärdiga sällskapet i ett fack skulle bara vara dumdristigt. Det är cirkus, med akrobatik och magik, men utan manege eller djur. Det är ett slags skådespel, med kostym och rekvisita, men nästan helt utan ord. Musiken och dansen spelar en viktig roll, liksom kroppsspråket och ansiktsuttrycken. Vauduvill är en blandning av tradition, och innovation. Och det är melankoliskt sagolikt, hisnande komiskt...
Gestalterna som vi möter är i stort desamma. Fakirnymfen för sig lidelsefullt i sin guldskimrande klänning. Hon idisslar rakblad med gungande höfter och blinkar inte ens när hon drar den skarpvassa metallen ur strupen. Den vige mannen kränger sig genom sin ring på samma sätt som för 15 år sedan. Att det gick då, när han var ung och smidig, är en sak. Men nu? Man gapar. Och man tror faktiskt inte sina ögon.
Stämningsskiftena är snabba. Varieté Vauduvill tycks om möjligt ännu mer fokuserad och välrepeterad än tidigare. Från att ha skrattat så att jag får ont i ansiktet, finner jag mig själv plötsligt sitta och gapa inför stilla och andlösa nummer. Fågelmannen som spelar klarinett blickar rakt ut i luften med stora, svarta ögon. Han sträcker sig ut i luften med instrumentet framför sig. Sedan dansar han ut på tåspetsarna, högt över golvet.
Innan eldslukarna sätter punkten för kvällen, bjuder två vinterklädda tyrolersystrar på en säregen vatten- och glasmusik. De spelar med fuktiga fingertoppar på fat och vinglas. Samtidigt sjunger de med skira röster och svala klanger stiger upp mot taket. Det är otroligt vackert. Det är poesi.
MALENA FORSARE