Varieté Vauduvills föreställningar! För den som aldrig sett Varieté Vauduvills föreställningar är kanske dessa rader föga upplysande, åtminstone vad det gäller hur våra föreställningar ser ut och upplevs. Det är relativt lätt att beskriva de praktiska omständigheterna kring verksamheten. Det är vanskligare att söka beskriva det med nödvändighet flyktiga och undanglidande - konsten. Särskilt som Varieté Vauduvills föreställningar rör sig i gränslandet mellan ett antal mera lättbestämda kulturyttringar. Vi har många likheter med en fri teatergrupp, men dessa likheter ligger mest på andra plan an det rent sceniska. Våra föreställningar har inte alltid i förväg skrivet manuskript, och den berättelse vi vill förmedla rör sig inte i den traditionella dramatikens och dramaturgins banor. Vi har också likheter med cirkus, men vi arbetar inte i traditionell manege, har inget menageri och framför allt är våra föreställningar ett ensembleverk och inte, som på de flesta cirkusar, en rad enskilda artistprestationer. Vi arbetar med musiken som en mycket aktiv beståndsdel, men det vore fel att beskriva oss som musikteater. Sång och ibland dans är några av våra uttrycksmedel, musik är alltid ett av våra uttycksmedel, men våra föreställningar är inte några musicaler eller konserter. Denna svårighet att definiera oss innebär ju oftast en stor frihet för oss, allt som nämnts, och som vi inte är, låter vi oss inspireras av. Det finns element av allt det hittils uppräknade i våra föreställningar: teaterns metoder för att bygga karaktärer och situationer, cirkusens ekvilibristik och utåtriktade publikkontakt, element från opera, danskonst och konsert. Man kan också spåra influenser från svensk bondkomik, stumfilmstradition och performance-experiment. Ofta använder vi burleska och groteska kryddor och arbetar med ett stort mått självdistans. Men stänmingar som melankoli och patetik saknas inte. Så kallad nycirkus är också en utrycksform som vi känner oss besläktade med. Liksom vi själva försöker göra, smälter man här samman olika utrycksformer och blandar respektlöst tradition och innovation. Arbetet tar avstamp i ensemblen och berättelserna förmedlas ofta, liksom vi önskar att våra ska göra, på ett snarare abstrakt an konkret plan. Om inte utrycket vore så slitet och aningen pretentiöst, skulle man sammanfattningsvis kunna säga att vi strävar mot ett allkonstverk.   Tillbaka!